MC-Bloggen

Denna Norge resa var från början planerad att ske i början av september, jag har ju en bror samt en syster som bor i vårt västra grannland så brukar bli några turer per år dit och jag tycker det är ett helt underbart land att åka MC i!! Men en stor del av denna säsongen gick ju förlorad på grund av att jag totalkvadda min förra hoj i en kollision med ett rådjur i juli (Se Södra kusten juli 2011) och så drog dels skaderegleringen ut på tiden och sedan skulle jag ju hitta ett nytt lämpligt objekt.
Valet var ju inte så svårt då jag var fruktänsvärt nöjd med min förra MC så letade efter en likadan, som jag så småningom hittade i Uppsala. Välutrustad samt fick t.o.m. pengar över av det som försäkringbolaget betala för min -05. Nu blev det ju dessutom en nyare V-strom DL1000 -06:




Jag kom iväg på torsdag 6/10 och det hyfsat tidigt. Efter en koll på diverse vädersajter så bestämde jag mig för att ta följande väg, jag bara älskar naturscenerna utefter denna sträckning, har åkt den ett antal ggr och vädret är oförutsägbart (har råkat ut för snö eftr denna rutt både i halvvägs in i juni och september:

Visa större karta

Kan ju så här i efterhand kostatera att det fanns inte ett rätt i någon prognos... :-)

Men solen sken ju till en början och ganska länge:



Fram till ungefär Valdresflya så var vädret idealiskt men sedan började regnet strila/dugga ner och gjorde det mest helt tiden med några kortare uppehåll, Och uppepå Valdresflya så kom ju snön trots prognosen om ca 5-6 plusgrader. Inte så det lade sig på vägen men ändå och började fundera på hur det skulle se på väg 63 som går ännu högre upp, bestämde mig dock för att hålla min plan då alternativet hade blivit mycket längre.

Här slutar vägen vintertid och man början ana att det kommer vattan om inte annat om en stund....




Sedan dröjde det ju inte länge innan det roliga började SNÖ, jippie!! :-(
Men först en härlig höstbild från fjället:  


 

Sedan lite lätt snöfall:



Det var bara att sänka farten och köra lungt då det även blåste en hel del. Det är med blandade känslor man åker när det snöar och man kör hoj.. Så länge det inte lägger sig på vägen så är deet exotiskt, när det ligger snö på vägen så blir det mer äventyrligt!! ;-)

Det kan ju även bli lite kyligt om fötterna då stövlarna täcks med snö/is..




Sedan tittade ju solen fram en stund igen, vilket värmde gött:



Sedan regnade det i princip hela väg 15 och när jag hade kommit upp en bit på väg 63 så kom snön åter och jag tänkte att det börjar så snart gå nedåt igen så om jag bara tar det lungt så fixar det sig.

Vilket inte riktigt var vad som hände, jag körde kanske 20km/h i en skymd kurva och mycket till höger lutande kurva samtidigt som jag höll långt ut till höger. Resultatet efter att försökt öka farten lite när sikten blev fri:



Bakhjulet slank ned i diket och i det hala föret samt att diket var brant men ändå förhållandevis grunt, det hjälpte dock inte mig då bakhjulet bara spann när man försöte ta sig upp. Orkade inte få upp hojen själv, förbannade mitt beslut att åka väg 63. Efter ca tio minuter så såg jag ljus i fjärran och tänkte att nu får jag i alla fall hjälp snart. Det var ett gäng Engelsmän på semester och två av grabbarna högg tag bak på hojen och jag i styret. Så var hojen på vägen igen och helt oskadd, sedan de erbjöd sig att åka långsamt före mig till Geiranger.

Vaglaget hade ju försämrats en del under tiden då snöfallet ökade i intensitet:



Så efter någon kilometer i ca 30-40 km/h med fötterna som skidor lyckades jag köra en piruett på vägen, det otroliga var att jag inte gick omkull!

Kanska snart när vi började klättringen nedåt så övergick snöandet till regn, det kändes faktiskt helt underbart att åka i regn. Inte ofta man uppskattar det!! :D

Resten av resan så regnede det rejält och jag hade ingen större lust att ta så mycket bilder, missade dessutom färjan mellan Eidsdal och Linge med 5 min och fick vänta ca 45 minuter på nästa i ösregn.

Dock var det ju bara ca 8 mil kvar när jag kommit över med färjan, vilket kändes skönt med tanke på de strapatser jag varit med om så här långt. Tyvärr var det inte slut ännu.

När jag väl kommit över med färjan så bestämde jag mig för att skynda på de sista milen, trots eller tack vara ösregnet så efter ca 5 mil i en hastighet av ca 90 km/h så såg jag något som skymtade/rörde sig vid vägkanten så jag nöp till rejält med bromsarna och precis innan hade det varit en skylt som varnade för rådjur. Vilket jag redan haft otäckt närkontakt med i juli -11.

Denna inbromsning gjorde att jag tappade fästet och hojen åkte ned i diket som var mjukt och lerigt, framhjulet skar ned i leran och jag tog en flägfärd med någon volt över styret. Jag hann se hojen komma efter men den stannade ett par meter bakom mig. Här fick jag stopp först på den femte bilen så åkte förbi, de klampade ned i leran där man sjönk ned ett par decimeter direkt. Fick fick upp hojen på vägen och det mesta såg helt ut i mörkret. Toppboxen hade lossnat samt att hojen var så lerig att det gick inte se några skavanker i mörkret.
Men direkt jag satte mig på hojen och körde några meter så kände jag att hojen ville dra åt vänster samt att styret vibrerade som bara den.. Själv kände jag mig något mörbultad med annars ok.

De sista 3 milen gick mycket långsamt max 40 km/h, p.g.a. det otroliga vibrationerna från styret.

Var framme ganska sent hos bror min och hade ingen som helst lust att ens fundera på vad som var fel/trasigt på höjen, utan såg fram emot en varm måltid och torra kläder samt ett par kalla öl.

Hojen dagen efter, renspolad från all lera:



Största problemet var att framfälgen var ordentligt skev, packväskhållarna var ordentligt intryckta samt packväskorna mådde inget vidare de heller, utöver det så var det lite repor/skavanker på några kåpor samt att styret hade fått sig en knäck.

Själv kände jag mig som att ha blivit överkörd av en ångvält dagen efter, var stel och öm i kroppen resten av den helgen.

Beslutade mig ändå för att köra hem hojen men att dela upp hemresan på två dagar, så ringde min kära syster för att boka logi och en god middag på söndagen, för att avslutningsvis åka sista biten hem på måndagen.

Hemresan skriver jag om senare, den var ju också minnesvärd.

Tyvärr blev det inget åka av på en hel vecka då jag hade planerat in en kort Helsingfors-semester i påskveckan med buss och färja.. Man bör variera sig lite så man har kvar perspektivet för annat här i livet! ;-)

Tog dock igen det med en nätt liten kvällstur på 288 km, på långfredagen.

Visa på karta

Vägen mellan Åtorp och Finnerödja är värt att ta en omväg förbi om man är i närheten, vägen vidare till Askersund är också kanonfin samt vägen upp förbi Tjällmo. Detta var en härlig tur i hyfsat fint väder...